Aragoniens kungadöme

Vi hänvisar till en litteraturförteckning med ett urval av böcker från biblioteket  hos Ordens kansli. Förteckningen är inte avsedd att vara fullständig.
                  

Aragoniens kungadöme var en av de små kristna stater som växte fram på den Iberiska halvön när morerna successivt fördrevs. Dessa hade behärskat delar av området efter sina erövringar av de gamla visigotska områdena i Spanien under 700-talet. Det låg i nordöst på halvön och den förste härskaren som vi tar notis om var Aznar Galindez, greve av Aragonien (inklusive de territoriella områdena Urgel, Cerdanya och Conflent) under 20 år fr.o.m. 809 e. Kr. Den förste av hans efterträdare som ansågs vara kung av Aragonien var Ramiro I (1035-1063), en utomäktenskaplig son till Sancho den Store, kung av Navarra som regerade i Pamplona 1000-1035 och som fr.o.m. 1028 också var kung av Kastilien.

När Alfons I dog 1134 var han barnlös och testamenterade sitt kungadöme till de militära korsfararordnarna, Tempelriddarna och Johanniterna, men testamentet åsidosattes av rikets stormän till förmån för den döde kungens bror Ramiro, som löstes från sina kyrkliga löften. Som Ramiro II gifte han sig med Agnes av Akvitanien, och efter att ha blivit far till den efterlängtade arvingen,  Petronella, drog han sig än en gång tillbaka till klosterlivet år 1137.

Som barn gifte sig Petronella (död 1173) med Raymond Berengar, fjärde greven av Barcelona (död 1162). Genom äktenskapet förenades de två staterna till en stat som var mycket starkare och hade tillgång till havet. Fr.o.m. detta kallades den i Aragonien härskande dynastin för huset Barcelona. Barnbarnsbarnet till Raymond och Petronella, som uppsteg på tronen 1213, var Jakob I (kung även av Mallorca och Valencia, greve av Barcelona och Urgel, herre till Montpellier), känd i historien som "Jakob Erövraren".

De legitima kungarna över länderna under
Aragoniens krona 1213-1276

Jakob I var bara fem år vid sitt trontillträde när hans far Peter II dog på slagfältet. Han satt kvar på tronen till sin död 1276, och under sin långa och enastående regeringstid lade han grunden till det aragonesiska imperiet eller, som det mera korrekt brukar kallas, länderna under Aragoniens krona. 1228 avtvingade Jakob morerna Mallorca, och 10 år senare gjorde han samma sak med Valencia. Genom dessa erövringar fick han öknamnet "Jakob Erövraren". Hans första äktenskap var med Eleonora av Kastilien, med vilken han fick sonen Alfons, som dog utan avkomma 1260. Kungens äktenskap med Eleonora upplöstes 1229 och 1235 gifte han sig med Jolanda av Ungern. I detta äktenskap föddes sju barn, av vilka tre var söner. Så småningom blev den äldste sonen kung Peter III av Aragonien, den andre sonen Jakob fick Mallorcas kungadöme (med huvudstad i Perpignan) år 1286, den tredje sonen Sancho blev ärkebiskop av Toledo och mördades 1275. Av döttrarna gifte den äldste sig med kung Alfons X av Kastilien, medan den andra blev hustru till kung Filip III av Frankrike och härifrån leder Frankrikes kungahus sin linje till Jakob Erövraren av Aragonien.

Drottning Jolanda dog 1251. Under tiden hade kungen skapat ett nytt förhållande med Donna Teresa Gil de Vidaure, och med henne hade han två söner, Jakob baron av Xerica född ca 1255, och Peter baron av Ayerbe och herre av Paternò född 1260. Efter Peters födelse gifte sig kungen med Teresa och fick deras två söner erkända som legitima. Genom sitt testamente förordnade han sedan att dessa söner skulle ha förtur i successionsordningen till tronen framför alla döttrarna födda i hans äktenskap med Jolanda. 1260 erkände påven äktenskapet mellan Jakob och Teresa och gav sitt samtycke till kungens intentioner avseende successionen, och detta blev så småningom den första formella successionsordningen i länderna under Aragoniens krona. Huset Xerica dog ut 1309, men huset Ayerbe fortlever ännu idag.